När man vill lägga sig i fosterställning, suga på tummen och gråta en flod som man kan försvinna i. Och nej, detta är inte ett typsikt "hunden gör inte som jag vill på träning"-hundlivet suger. Utan detta är ett rent och skärt inlägg om att jag har haft ett shitty hundliv det senaste. Buhu, eller hur?
När många skriver att de hatar att ha hund alternativt att det suger och är allmänt tråkigt, brukar det generellt vara ett inlägg om att tävlingen eller träningen inte gick bra. Jag var väl själv där för tre år sedan, att det var tråkigt att ha hund när träningen inte gick så bra. Jag har själv vänner som dagligen beklagar sig om hur jobbigt det är att ha hund. "Hundfan" spårar inte så bra trots skendräktighet, "hundjäveln" reste sig på platsen, "det" gjorde utfall - igen. Och givetvis är alla dessa tråkiga i sig, det säger jag inget om.
Men nu har jag faktiskt insett hur jäkla jobbigt det är att ha hund. Hela December månad var faktiskt ett helvete, Jack var konstant dålig, hon tappade närmare 10 kilo och jag skämdes över att vara ute med henne. I slutet utav Januari fick jag bukt med problemet, bytte till Nordic SP+ och hon började sakta gå upp i vikt. Februari var en seg månad med återkoppling av grunder i träningen, och jag började se ljuset - äntligen!
Nu i början av Mars så skar hon upp halsen på en pinne, några dagar senare fick hon ett stort hål i trampdynan och för några dagar sedan så sträckte hon nån förbaskad muskel i ljumsken/bäckenet (?). Ja men precis sådär lagom från ena koppelvilan till den andra.
Och jag tänker lite smått för mig själv - jag ser folk lägga upp bilder på deras "Guldhundar" när de presterat som en stjärna på träning, men sedan, nån dag efteråt så beklagar de sig i PM och skriver att hunden är totalt värdelös och de vill omplacera hunden.
Det är väl fine om man vill omplacera sin hund, men varför lägga ut så mycket gulligull och videos, för att minuten efter vända på sig och säga något helt annat? Och där är det väl självfallet att frågor börjar uppstå runt om kring. Kanske inte trevligt att man blir en snackis, men ja. Är det inte lättare att man lägger upp en ärlig video och säger "Hej, vi behöver hjälp med detta?"
Hundvärlden må vara som en bitter kärring som gärna snackar, men det finns så många som gärna hjälper och lite för gärna ibland också. Och om man inte är riktigt ärlig mot sig själv om hur hunden är, vart problemet ligger osv och fortsätter ha en fasad om att allt är "Soon To Be SM-hund", hur ska man då kunna förbättra sin situation? Är det för mycket stolthet som folk besitter?
Aja, jag vill nog påstå att min hund var mer guld när hon var dålig, än när vi tränar. Just på grund utav att det är då som jag verkligen inser hur mycket hon betyder för mig till skillnad från när man är lite euforisk från ett bra träningspass.
Sen fine, utfallen var lite väl tråkiga i Januari, men hon var konstant dålig i magen och sov knappt.
Fine, hon är lite väl intensiv nu, men hon har fått vara i koppeltvång i ett antal månader.
Sen ska jag inte leka dubbel-moralskärring. Jag funderade på en omplacering i somras. Jag såg inte potential i henne och hon var fortfarande oerhört omogen. Kravet från klasskompisar och diverse från skolan där de undrade varför vi inte hade lyckats starta i lydnaden än, varför hon inte kunde mer var väldigt påfrestande.
Men jag flyttade hem, fick andas och lät min hund mogna. Nu ser jag på henne på ett helt annat sätt och hon är en fantastisk hund. Hon är en väldigt trevlig lydnadshund.
Och om inte jag hade trott på henne, vem skulle då ha gjort det?
När många skriver att de hatar att ha hund alternativt att det suger och är allmänt tråkigt, brukar det generellt vara ett inlägg om att tävlingen eller träningen inte gick bra. Jag var väl själv där för tre år sedan, att det var tråkigt att ha hund när träningen inte gick så bra. Jag har själv vänner som dagligen beklagar sig om hur jobbigt det är att ha hund. "Hundfan" spårar inte så bra trots skendräktighet, "hundjäveln" reste sig på platsen, "det" gjorde utfall - igen. Och givetvis är alla dessa tråkiga i sig, det säger jag inget om.
Men nu har jag faktiskt insett hur jäkla jobbigt det är att ha hund. Hela December månad var faktiskt ett helvete, Jack var konstant dålig, hon tappade närmare 10 kilo och jag skämdes över att vara ute med henne. I slutet utav Januari fick jag bukt med problemet, bytte till Nordic SP+ och hon började sakta gå upp i vikt. Februari var en seg månad med återkoppling av grunder i träningen, och jag började se ljuset - äntligen!
Nu i början av Mars så skar hon upp halsen på en pinne, några dagar senare fick hon ett stort hål i trampdynan och för några dagar sedan så sträckte hon nån förbaskad muskel i ljumsken/bäckenet (?). Ja men precis sådär lagom från ena koppelvilan till den andra.
Och jag tänker lite smått för mig själv - jag ser folk lägga upp bilder på deras "Guldhundar" när de presterat som en stjärna på träning, men sedan, nån dag efteråt så beklagar de sig i PM och skriver att hunden är totalt värdelös och de vill omplacera hunden.
Det är väl fine om man vill omplacera sin hund, men varför lägga ut så mycket gulligull och videos, för att minuten efter vända på sig och säga något helt annat? Och där är det väl självfallet att frågor börjar uppstå runt om kring. Kanske inte trevligt att man blir en snackis, men ja. Är det inte lättare att man lägger upp en ärlig video och säger "Hej, vi behöver hjälp med detta?"
Hundvärlden må vara som en bitter kärring som gärna snackar, men det finns så många som gärna hjälper och lite för gärna ibland också. Och om man inte är riktigt ärlig mot sig själv om hur hunden är, vart problemet ligger osv och fortsätter ha en fasad om att allt är "Soon To Be SM-hund", hur ska man då kunna förbättra sin situation? Är det för mycket stolthet som folk besitter?
Aja, jag vill nog påstå att min hund var mer guld när hon var dålig, än när vi tränar. Just på grund utav att det är då som jag verkligen inser hur mycket hon betyder för mig till skillnad från när man är lite euforisk från ett bra träningspass.
Sen fine, utfallen var lite väl tråkiga i Januari, men hon var konstant dålig i magen och sov knappt.
Fine, hon är lite väl intensiv nu, men hon har fått vara i koppeltvång i ett antal månader.
Sen ska jag inte leka dubbel-moralskärring. Jag funderade på en omplacering i somras. Jag såg inte potential i henne och hon var fortfarande oerhört omogen. Kravet från klasskompisar och diverse från skolan där de undrade varför vi inte hade lyckats starta i lydnaden än, varför hon inte kunde mer var väldigt påfrestande.
Men jag flyttade hem, fick andas och lät min hund mogna. Nu ser jag på henne på ett helt annat sätt och hon är en fantastisk hund. Hon är en väldigt trevlig lydnadshund.
Och om inte jag hade trott på henne, vem skulle då ha gjort det?