Vad var det som egentligen hände? Jag har inte pratat så mycket om det utan de i min omgivning har fått reda på att jag fick ta bort Elita pga att hon fått i sig något frätande ute.
Underbara kennelmamma, familjen och folk i klassen har fått veta mer, men jag har inte varit så pratsam om det hela. Det har varit jobbigt, otroligt jobbigt.
Tisdag: Den 2a April 2013
Vi åkte in till Vet. då hon hade kräkts i hela lägenheten och tungan såg skum ut, det var mycket slem men den var extremt röd, hon skrek väldigt mycket. Dock såg slemhinnorna i ögonen bra ut.
Vet. tog blodprov och alla värden var bra och vi kunde utesluta förgiftning, vet uteslöt skada i buk samt hals och strupe efter palpation. Hon hade frätt sönder tungan och den hade svullnat med över 3cm men gommen/svaljet såg bra ut då var bara munnen "problemet". Hon fick starka smärtstillande och Vet. ville ha henne över natten.
Onsdag: Den 3e April 2013
De ringde och sa att hon hade ätit och det var bra, men de ville ha henne en natt till. Hon gick på smärtstillande och fick "salva" på tungan.
Torsdag: Den 4e April 2013
Tungan hade börjat läka. Men de hade gått ner i halsen och tittat, hela strupen ned till övre magmun var söndertrasat och det var flisor över allt. De hade inte lyckats att titta ner i magen pga att halsen var så trasig och man hade problem att hitta magstrupen, men den var sönderfrätt så man kunde inte kolla i magen..
De sa att de kunde operera henne och ge henne sond direkt till magen, samt att de ville behålla henne i nästan 2 veckor till.
Där efter skulle hon opereras och opereras gång på gång, de första operationerna skulle ha 15 dagars mellanrum därefter skulle de vara månadsvis mellan operationerna beroende på läkningen.
Halsen skulle efter ett lång tag läka och då bli trängre, strupen skulle bli lite större än en 50-öring men mindre än en en-krona. Det skulle resultera i att hon inte skulle kunna få äta normal mat då det var stor risk att hon skulle kvävas, alltså . Ifall ärrbildningarna blev något "guppiga" fanns risken att mat skulle fastna och bli infekterat och då hade man behövt operera halsen och skära till så det blev en "rak väg ner"
Det var inte säkert att hon skulle överleva operationerna, det fanns risk att hålet till sonden skulle bli infekterad, det fanns stor risk att halsen aldrig skulle läka ihop bra. Det fanns risk att tungan inte skulle bli bra alls.
Hon skulle inte leva full livslängd då vet. sa att hon skulle behöva somna in efter ett tag.
Jag kände att det fanns så mycket krångel runt allt och "om" "risker" "chanser". Visst skulle hon kunna överleva, och leva ett tag. Men det var stor chans att det inte blev så. Jag kanske låter som om jag inte tror på chanser och att jag inte kämpar, men jag gör det. Men det lät inte bra och när jag åkte in för att träffa henne och säga hej då.
Så . . Tungan var helt avskalad på henne. Det var en grå sak som bara hängde där, skinnbitar bara hängde, såg ut som om en orm som ömsar skinn. Hon kunde inte ha tungan i munnen och det bara rann ur munnen på henne, sega slembitar och hela hon var äcklig. Maten som Vet. hade gett henne i onsdags låg och hade infekterat halsen så hon stank något så vidrigt.
Jag har säkerligen missat vissa delar och det kanske låter som om faktiskt hade ett hopp att leva. Men jag känner att hon mår bäst, mådde bäst av mitt beslut. Ska jag vara elak och låta henne leva i sex månader där hon opererats flertalet gånger, har slangar i mage och hals, hon hade inte fått röra sig samt med sond hade det varit hög infektionsrisk. Men sen då, efter sex månader, komma fram till att det inte skulle bli bättre och då ta bort henne, efter sex månaders smärta?
Hon levde ett aktivt liv och skulle bli soffpotatis samt så var hon bara 18 månader, det var för mycket energi för att hon skulle kunna vara lugn.
Då hade jag klandrat mig hårdare än vad jag gör idag, då jag hade låtit henne leva bara för att jag inte kunnat släppa taget och hoppats på något som faktiskt inte hade blivit bra.
Det var något hemskt att uppleva.
Men hon har det bättre nu, min älskade lilla bumma.
2011-09-10 - 2013-04-04
Underbara kennelmamma, familjen och folk i klassen har fått veta mer, men jag har inte varit så pratsam om det hela. Det har varit jobbigt, otroligt jobbigt.
Tisdag: Den 2a April 2013
Vi åkte in till Vet. då hon hade kräkts i hela lägenheten och tungan såg skum ut, det var mycket slem men den var extremt röd, hon skrek väldigt mycket. Dock såg slemhinnorna i ögonen bra ut.
Vet. tog blodprov och alla värden var bra och vi kunde utesluta förgiftning, vet uteslöt skada i buk samt hals och strupe efter palpation. Hon hade frätt sönder tungan och den hade svullnat med över 3cm men gommen/svaljet såg bra ut då var bara munnen "problemet". Hon fick starka smärtstillande och Vet. ville ha henne över natten.
Onsdag: Den 3e April 2013
De ringde och sa att hon hade ätit och det var bra, men de ville ha henne en natt till. Hon gick på smärtstillande och fick "salva" på tungan.
Torsdag: Den 4e April 2013
Tungan hade börjat läka. Men de hade gått ner i halsen och tittat, hela strupen ned till övre magmun var söndertrasat och det var flisor över allt. De hade inte lyckats att titta ner i magen pga att halsen var så trasig och man hade problem att hitta magstrupen, men den var sönderfrätt så man kunde inte kolla i magen..
De sa att de kunde operera henne och ge henne sond direkt till magen, samt att de ville behålla henne i nästan 2 veckor till.
Där efter skulle hon opereras och opereras gång på gång, de första operationerna skulle ha 15 dagars mellanrum därefter skulle de vara månadsvis mellan operationerna beroende på läkningen.
Halsen skulle efter ett lång tag läka och då bli trängre, strupen skulle bli lite större än en 50-öring men mindre än en en-krona. Det skulle resultera i att hon inte skulle kunna få äta normal mat då det var stor risk att hon skulle kvävas, alltså . Ifall ärrbildningarna blev något "guppiga" fanns risken att mat skulle fastna och bli infekterat och då hade man behövt operera halsen och skära till så det blev en "rak väg ner"
Det var inte säkert att hon skulle överleva operationerna, det fanns risk att hålet till sonden skulle bli infekterad, det fanns stor risk att halsen aldrig skulle läka ihop bra. Det fanns risk att tungan inte skulle bli bra alls.
Hon skulle inte leva full livslängd då vet. sa att hon skulle behöva somna in efter ett tag.
Jag kände att det fanns så mycket krångel runt allt och "om" "risker" "chanser". Visst skulle hon kunna överleva, och leva ett tag. Men det var stor chans att det inte blev så. Jag kanske låter som om jag inte tror på chanser och att jag inte kämpar, men jag gör det. Men det lät inte bra och när jag åkte in för att träffa henne och säga hej då.
Så . . Tungan var helt avskalad på henne. Det var en grå sak som bara hängde där, skinnbitar bara hängde, såg ut som om en orm som ömsar skinn. Hon kunde inte ha tungan i munnen och det bara rann ur munnen på henne, sega slembitar och hela hon var äcklig. Maten som Vet. hade gett henne i onsdags låg och hade infekterat halsen så hon stank något så vidrigt.
Jag har säkerligen missat vissa delar och det kanske låter som om faktiskt hade ett hopp att leva. Men jag känner att hon mår bäst, mådde bäst av mitt beslut. Ska jag vara elak och låta henne leva i sex månader där hon opererats flertalet gånger, har slangar i mage och hals, hon hade inte fått röra sig samt med sond hade det varit hög infektionsrisk. Men sen då, efter sex månader, komma fram till att det inte skulle bli bättre och då ta bort henne, efter sex månaders smärta?
Hon levde ett aktivt liv och skulle bli soffpotatis samt så var hon bara 18 månader, det var för mycket energi för att hon skulle kunna vara lugn.
Då hade jag klandrat mig hårdare än vad jag gör idag, då jag hade låtit henne leva bara för att jag inte kunnat släppa taget och hoppats på något som faktiskt inte hade blivit bra.
Det var något hemskt att uppleva.
Men hon har det bättre nu, min älskade lilla bumma.
2011-09-10 - 2013-04-04