Jag ville sälja henne i julas, faktiskt. Då lärarna berättade om hur hon var i stallet och allt. En rädd hund som utvecklat aggression mot lärarna som gick förbi hennes box. Jag kände att jag inte kunde ha kvar henne, hon mådde ju så otroligt dåligt i den miljön som jag behövde utsätta henne i. Det kom jämt folk upp i lägenheten, som lät och stökade, vilket inte gav mig så mycket mer val än att stänga in henne på mitt rum.
Hur schysst var det, egentligen?
Men jag vet inte, jag gav inte upp. Hon fick en annan box och jag satsade mer på henne. Hon behövde inte ta kontakt med andra människor och hon utvecklades som hund.
Det kommer jag inte göra. Jag kommer aldrig glömma min första Schäfer, hur otroligt extremt jäkla mycket hon gav mig. Hennes lojalitet mot mig, hennes förighet. Hon behövde ENDAST mig. Och hon ville ha endast mig.
Något som är komiskt nu i slutändan är att . . De sista bilderna jag har på henne, är de bilder där jag faktiskt lyckades sätta halsbandet rätt.